Har precis spelat fiol i ca 45 min. Bara galdralåtar. Till en början var det kul, gjord mig glad trots att det inte alsl är lika kul att spela alla låtarna själv.. Men det fick mig att tänka tillbaka till gruppen och alla spelningar och roliga minnen vi har. Vi hade alltid så kul tillsammans, speciellt under och efter sommaren då vi jobbade tillsammans. Och jag saknar det så himla mycket. Nu när jag spelade de sista låtarna så tänkte jag på den sista torsdagen vi hade tillsammans. När vi satt i musiksalen på stålfors och spelade, för de flesta av oss, för sista gången tillsammans som just gladra. Galdra går vidare utan oss, men frågan är om vi går vidare utan galdra? Jag kommer ihåg hur jag (och andra) kämpade mot att inte gråta under hela sista timmen, men när vi hade packat ihop instrumenten och gick ut för att åka hem så brast det för oss. Sandra och jag stod och storgrät ute i korridoren och när jag tänkte hur ska jag kunna köra hem såhär? Det gick men när jag släppt av Malin så tog jag grusvägen hem och då var vägen dimmig för alla mina tårar. Alltså jag gråter bara jag skriver om det här nu. Galdra blev en så viktig del av mitt liv under flera år. Det går inte riktigt att förklara vad allt betydde för mig men det var liksom den bästa timmen på hela veckan. Man kunde släppa skola och allt annat och bara spela och skratta med sina vänner. Hur bra är inte det liksom? Och sen helt plötsligt tog det slut. Det var skitjobbigt och verkar som att det fortfarande är det.

Men jag kommer för alltid att bära med mig musiken och alla minnen vi har tillsammans. Och om en tag kanske det inte gör mig ledsen att spela låtarna som vi spelade tillsammans, utan jag hoppas att det alltid kommer att göra mig glad. 

fina fina galdra <3