Lyssnar på världens absolut bästa skiva med låtar spelade av bärldens absolut bästa klass. Om mindre än vecka är det dags för skola igen, sommarlovet är slut och vi ska tillbaka till skolbänkarna. Jag ska inte längre ta bussen till stålfors utan jag ska gå av flera hållplatser tidigare och till en ny skola. En ny klass och inte denklassen som jag inbillar mig att jag äntligen ska få träffa efter ett långt sommarlov.  Det kommer bli en stor omställning och jag kommer såklart sakna mina kompisar vääldigt mycket. Men jag har tur som får träffa många utav dem i orkestersammanhang efter skolan i höst och även några år framåt. Det är nog ändå bra att jag har kvar orkestern och galdra, för musiken är nog det jag kommer sakna allra mest på schemat i höst. Det kommer inte längre ingå 4,5 timmars musikundervisning i schemat, framför allt så kommer jag få nöja mig med att gå och titta på konserterna och inte medverka själv. Väldigt väldigt tråkigt, för man vet ju hur kul man har i förberedelser och bakom scen, t.ex

Jag har haft tre super duper bra år på stålfors, jag har vuxit som person, fått bättre självkänsla och börjat tro på mig själv. Jag är inte längre den blyga och osäkra tjej som började i en helt ny klass i sjuan. Det är nu en mer vuxen tjej som vågar ta för sig och säga emot och lita på sig själv som kliver in genom dörrörna på Rinmansgymnasiet för tre nya fantasttiska år. Jag kommer alltid ha kvar 9k och åren på stålfors i mitt hjärta, men man måste släppa taget och gå vidare. Det ska jag göra nu. Gå vidare.

allra finaste vännerna och världens finaste klass ♥

Vet fortfarande inte riktigt vad jag ska säga om gårdagens händelse.. Fortfarande helt sjukt. Jag förstår inte vad folk ser i mig, för jag kan fortfarande inte se samma sak. För mig är jag som vem som helst, men för vissa andra är det tydligen inte så. Det gör en lite lyckligare varje gång man får höra de orden.

När man stannar bussen för att gå in med hela laget på en bensinmack och köpa korv klädd i mjukisbyxor, tjocktröja och sporttofflor. Alla är supertrötta och man känner sig som fräschaste människan på jorden efter en helg med många träningspass. DÅ kommer det fram någon och frågar om man är modell. Man blir helt paff och vet inte riktigt vad man ska svara, när hon sedan vill ta ett kort på en så hon kan visa sin agentur, och man står där sin korv i ena handen och vet inte vad man ska göra. Helt sjukt. Där står jag. Tänk att JAG, står där. Upplever samma sak som hände för nästan exakt ett år sedan. JAG, som sedan ett år tillbaka har haft en konversation med en modellagentur (/min pappa). Det är JAG som står. JAG, inte nån annan.
#heltsjuktsåjagfattarinte

Igår hade vi en tävling då vi gick runt i Lysekil och samlade saker, bla maneter. Tyvärr så vann inte mitt lag :( (delad sista plats...) haha, men idag tar vi nya tag och vinner våra matcher istället! Vi har tre matcher, jag ska spela en av dom. Igår fick jag en boll i ansiktet och och det skulle bli en ny hjärnskakning så skulle det inte va så kul.. Så därför tar vi det osäkra före det säkra och jag tar det lite lugnt idag.

Färdig för avfärd. HAr packat ner det mesta i resväskan och jag är redo för några dagaars tröningsläger i Lysekill. Imorgon bitti går bussen dit och på söndag em går bussen hem. Hoppas på några roliga dagar där imellan med mycket blod, svett och (glädje)tårar.. ;)

Det största problemet för mig är fågan, vem ska jag sitta med på bussen? Ofta är det redan indelat i självklara grupper och då vill jag inte ''tränga'' mig in. Något som jag hatarär människor som tränger sig in i en grupp med personer för att få en chans att vara delaktig i det som pågår, eller för att få synas och helt enkelt få vara med. Inte bli utanför. Det finns många sådana människor runt omkring oss, runtomkring mig. Jag vill inte vara en sådan människa. Därför hamnar jag ofta lite i utkanten av gruppen som står där, istället för att tränga mig in till mitten. Om de som står där vill hamig med i det som pågår så låter de mig, om inte så får man acceptera det och ta sig vidare. Vissa klarar inte av det. Därför hamnar vissa andra i utkanten i deras ställe. De knuffar ut någon på vägen in.

Åter till ämnet, jag tror det blir en kul helg, men det jag vill komma till är att alla handbollskompisar fick lära känna MIG. Så som jag är med mina kompisar och i skolan, inte den Amanda som hamnat i utkanten av gruppen för att någon annan knuffat sig in. Om de fick lära känna MIG, så skulle det bli mycket roligare och jag skulle i nte behöva fundera på om jag är den som trycker mig in mot mitten för att göra mig hörd. För en sån människa vill jag ju inte vara.

Myste på bryggan med my. Tittade på solnedgången och käka hemgjorda pizzor. Avslutade vårt 10årsjubileum. Nu är det 10 år tills nästa gång! ;)