Färdig för avfärd. HAr packat ner det mesta i resväskan och jag är redo för några dagaars tröningsläger i Lysekill. Imorgon bitti går bussen dit och på söndag em går bussen hem. Hoppas på några roliga dagar där imellan med mycket blod, svett och (glädje)tårar.. ;)

Det största problemet för mig är fågan, vem ska jag sitta med på bussen? Ofta är det redan indelat i självklara grupper och då vill jag inte ''tränga'' mig in. Något som jag hatarär människor som tränger sig in i en grupp med personer för att få en chans att vara delaktig i det som pågår, eller för att få synas och helt enkelt få vara med. Inte bli utanför. Det finns många sådana människor runt omkring oss, runtomkring mig. Jag vill inte vara en sådan människa. Därför hamnar jag ofta lite i utkanten av gruppen som står där, istället för att tränga mig in till mitten. Om de som står där vill hamig med i det som pågår så låter de mig, om inte så får man acceptera det och ta sig vidare. Vissa klarar inte av det. Därför hamnar vissa andra i utkanten i deras ställe. De knuffar ut någon på vägen in.

Åter till ämnet, jag tror det blir en kul helg, men det jag vill komma till är att alla handbollskompisar fick lära känna MIG. Så som jag är med mina kompisar och i skolan, inte den Amanda som hamnat i utkanten av gruppen för att någon annan knuffat sig in. Om de fick lära känna MIG, så skulle det bli mycket roligare och jag skulle i nte behöva fundera på om jag är den som trycker mig in mot mitten för att göra mig hörd. För en sån människa vill jag ju inte vara.