Det här inlägget kommer att bestå av mina tankar, funderingar och åsikter rörande min modellansökan.

Huvudet snurrar av nervösa tankar, jag har inte fått något besked en om varken det ena eller andra. Men såklart hoppas jag ju på det bästa! Det vill säga ett JA.
Om det inte skulle bli ja, ja då vet inte inte riktigt vad jag ska göra, antar att livet återgår till precis som det var innan allt det här, eller, precis lika kommer det inte bli eftersom jag hela tiden kommer ha det här i baktanke.. Men om det blir nej, så vet jag ialla fal att jag inte kommer att ta tag i det och göra en ny ansökan, på en annan modellagentur. Fast om jag skulle vilja göra det så tror jag ändå inte att jag kommer att göra det. För det här var ju verkligen inget som jag hade planerat. Om nån hade kommit till mig i början av sommaren och sagt att den tyckte jag skulle bli modell så hade jag sagt; aldrig, eller inte jag.. Men när hon kom fram till mig på djurparken och praktiskt taget redan hade bestämt sig för att jag skulle gå på det där mötet och göra en ansökan, så tänkte jag, visst. För jag visste ju att det ändå inte skulle bli nåt av det. Men sen började jag tänka på det, och då kom jag fram till att om hon inte ville att jag skulle göra en anmälan, så skulle hon ju aldrig ha kommit fram till mig. Så jag tänkte att jag kanske ändå hade en chans.

Så kom den där dagen, och pappa och jag satte oss i bilen mot Stockholm. Vi gick in där, skrev i pappret och tog lite kort. Sen var det bara att åka hem och vänta. Och det är där jag är i skrivande stund. Väntandes på ett brev. Ett mejl. Ett telefonsamtal? Jag har faktiskt ingen aning. Men jag vet vad jag vill att de ska stå i brevet, eller mejlet. Och jag vet vad jag vill höra i telefonluren.

Ett JA.

iHola mis amigos! Ahora vamos aprender español. iHasta luego!