1 vecka har gått och jag har redan kommit in i rutinen här. Lämnar Laia på bussen, tränar och äter frukost. Sen har jag dagen ledig, vilket inte är så lång tid det går ganska snabbt fram till 14.45 då jag går och hämtar Laia (dessa tider är bara september ut för vid oktober så kommer tiderna bli annorlunda och det är de tiderna som komer att gälla resten av året). Den här veckan har jag mest vart i huset, läst, tittar serier, spelat mycket fiol, tränat, tagit lite promenader osv. Jag vet ju att det inte håller i längden att inte göra nånting men jag tror att det förändras efter nästa vecka. Förhoppningsvis har jag ju som sagt orkester och nya vänner och då kanske man vissa dagar träffar en vän och nån dag så är det ju rep med orkestern. Förmodligen ska jag också ta en språkkurs som är 2 veckor i början på oktober. Men jag läste en au pairs bloggen och hon skrev "jag bor ju liksom på samma ställe som jag jobbar". för mig känns det här knappt som ett jobb ens, men det är det ju. Visst jag tjänar inte mycket pengar men jag gör ju inte heller så mycket. För mig så är det inget annorlund än vad jag har gjort med Wilma. Visst jag gör allt oftare här, varje dag medan jag ibland gjorde si eller så med Wilma. Men grejen är att det inte känns som ett jobb. Mer som att jag är deras storasyster (känns inte som det än men tror att det kommer göra det med tiden) och att jag har lite mer ansvar att ta hand om Laia och göra lite mat till de andra på em. Så som sagt så bor jag ju på jobbet. Och under min lediga tid så är jag fortfarande på jobbet, fast jag bor här nu. Och jag har sagt det förr, när jag är ledig hemma så gör jag ju typ ingenting. Det är ju inte varje dag som man har fullspäckat med planer. Jag vet att det här året ska jag njuta av och uppleva massa nya saker. VIlket jag kommer att göra. Små resor med familjen, kanske nån grej med au pair organisationen. Malaga och nån annan stad i närheten. 

Ibland tänker jag varför vill jag göra ingenting i ett annat land? Men samtidigt så är det ju ett kulturellt utbyte. Jag får ta del av den spanska kulturen via en spansk familj. Visst vardaagen är ju väldigt lik vardagen i sverige med jobb och skola och allt sånt, men det är väl vid högtider och speciella saker som man kommer märka skillnad. 

Vet egentligen inte vad jag ville ha sagt och mina tankar kring detta är lite splittrade så det är inte lätt att försöka skriva ner det och jag förväntar mig inte att ni ska förstå. Men grejen är att jag kommer att komma in i en vardagsrytm här, som förmodligen är lik den jag har hemma, och då tänker jag lite "varför åker jag hit, lämnar min familj,  för att göra samma sak som hemma?" Och det har jag nog inget bra svar på. 

Dagen idag var typ likadan som igår. Jag gick upp med Laia och då åkte de andra precis. Hon är väldigt trött på morgonen (och på kvällarna) och hon gråter/skriker när man ska försöka få upp henne ur sängen, men efter en liten stund går det bra. Det räcker typ med att säga att hon ska få varm choklad till frukost så går allt bättre. Sen gick vi till bussen. Och när jag kom tillbaka så tog jag en löprunda längs stranden, i långbyxor vilket var dumt gjort men ajg tycker det är lite kyligt på morgnarna men tydligen inte när man springer. Det har funkat bra att äta en macka med Laia på morgonen, gå till bussen, köra ett styrkepass när jag kommer tillbaka, duscha snabbt och sen äta en brakfrukost. Men det gick inte så bra att springa på nästan tom mage, så ska jag göra det igen får jag äta mer frukost innan. 

När jag satt och åt min stora frukost så kom posten med paket från Sverige och familjen. Blev först jätteglad (fast jag visste vad det skulle innehålla eftersom jag bett om det) men när jag satt och skulle öppna paketen så blev det bara jobbigt och jag satt för mig själv och grät lite. Extra jobbigt var det att läsa brevet från wilma. Men tur att paketen innehöll choklad så jag kunde tröstäta lite ;) 

Spelade ganska mycket på fm och em eftersom jag har uppspelet imorgon. I torsdags så ångrade jag mig angående låtvalet och tog en svårare och mer passande låt. Grejen är bara att jag inte spelat den låten p mer än 1 år, och då tyckte jag knappt om den. Men nu gick det jättebra och jag tycker den är bra. Den kräver dock mycket styrka/tryck (tänk lite aggresivt) och jag är rädd att när jag väl står där imorgon så kommer jag inte våga spela som när jag spelar själv. Men jag måste för det är nu eller aldrig. Och jag måste tänka att det kommer gå bra och göra bra ifrån mig. Alltså jag är typ inte nervös utan jag känner mig mer tom , typ, tänk om jag inte lyckas vad göra jag då. Får inte tänka så men det är typ bara så jag tänker. Trots att jag har spelat så mcyket så är jag så osäker på min kunskap, visst jag vet att jag är bra men hur bra? Jag tror nog inte tillräckligt på att jag är bra. Låter kanske konstigt för er men jag önskar att jag kunde få det skrivet eller sagt klart och tydligt framför mig hur bra jag är. Jag vet ju att jag klarar av att spela det mesta och att jag lär mig snabbt osv men hur bra är det egentligen? Tvivlar lite på mig själv, 

Liten antydan till solnedgång innan det blev kolsvart.