Jaa, my och jag sitter och spelar (nördar) barnspel på datorn, kör yoga och ska alldeles strax kika på Grey's anatomy. Myys. Imorgon så åker jag och familjen till gammelmormor nere i Ulricehamn och tillbringar de sista dagarna på lovet där.

För ca 2 år sen (i sjuan) så var jag på kontroll hos skolsyster och då fick jag reda på att jag behövde glasögon. Jag nekade det och var jätteledsen. På sportlovet så gick vi fick och gjorde en synundersökning och vid påsk så fick jag linser. Jag använde 30 st engångslinser på ungefär ett och ett halvt år, de ska ta slut efter typ en månad om man använder de varje dag (som man ska göra). Det var fortfarande ingen som visste om detta (utom min familj och my) förräns nu i våras då jag bestämde mig för att skaffa ett par glasögon. Min kompis råkade då se min mammas sms om att hon hade hämtat dem och jag var ju då tvungen att förklara för henne och mina andra kompisar. Först trodde de. inte på mig, att jag hade haft linser ända sen sjuan men inte sagt något till dem. Mina bästa kompisar. När jag sen förklarade varför jag inte sagt något, att jag mådde så dåligt i mig själv och inte kunde förmå mig själv att säga något, så hoppas jag de trodde på mig. Eller jag vet att de gör det, efter att de nu har sett glasögonen och så.

Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget, men jag antar att jag på nåt sätt ville berätta detta för alla som inte visste (typ alla jag känner). Så ja, nu vet ni detta.